Page 2

EN LITEN BAKGRUND TILL WEBBUTSTÄLLNINGEN

Vill i all anspråkslöshet nämna något om det lilla galleri som nu föreligger på nätet. Egentligen visar jag sidorna "på begäran", då en finsk lärarkollega uttryckt önskemål att jag skulle förevisa några skapelser.

Vill bara säga att jag tycker om att måla, när inspirationen faller på. Och det har den gjort lite nu och då. Kanske borde man betraktas som "periodare", tidvis har det blivit något, tidvis ingenting alls.

Oljemåleriet tog sin början 1960, ett år av stora förändringar för min egen person; nyvunnen energi och ungdomlig entusiasm var för handen. Vad jag minns från denna tid är att åtskilliga mer eller mindre allvarliga besök i sjuksängen gjordes. Men detta kunde inte förta en stark inneboende längtan och intention - att åstadkomma något på duk! Och - det skulle framför allt vara - njutbart!

Eftersom man var född på Öland - ett fantastiskt landskap med sommarens alla skiftande kulörer och nyanser plus det mytomspunna, säregna ljuset - var alla väsentliga förutsättningar givna!

Konstnärer - kända som okända - formligen svärmade det av i mina hemtrakter, vid sextiotalets början. Exempelvis de namnkunniga Armand Rossander och Tore Ahnoff förfogade över varsin liten stuga i byn. Framlidne Per Ekström, 1844-1935, konstnären Sellén i Strindbergs Röda Rummet, var ju född bara några kilometer från min föräldragård. Dennes efterlevande maka Hanna levde då ännu fortfarande - på sextiotalet - och var vid god vigör. Sonen Per var lärare i romanska språk på min skola i Kalmar. Fadern - solmålaren - var hans främsta konversationsämne.

Titt som tätt var konstnärer ute med penseln i högsta hugg. Någon gång hände det att jag smög mig bakom någon av dessa utövande målare för att se hur vederbörande skred till verket. För det mesta hade jag en känsla av att man inte gillade den nyfikne inkräktaren. Det verkade som om man hade förskaffat sig något slags monopol på målarkonsten. Eller skulle den stickande doften av balsamterpentin markera de aktuella reviret som ingen fick våldgästa?

Tecknat lite hade man gjort förut och kanske tillverkat en och en annan akvarell. Men nu var oerhört frestande ställa till med något på riktigt. Akryl fanns inte vid denna tidpunkt. Olja och riktig linneduk var det som gällde. Och sedan var det bara att åka ner till Mörbylånga för inramning.

Vid denna tid gick jag alltså på Högre Allmänna Läroverket i Kalmar. Jag skrev en gång en uppsats i svenska över ämnet Det moderna måleriet. Fick underkänt - en missuppfattning av ämnet - eftersom jag påstod att det Moderna måleriet i all sin prydno, var en avart av verklig konsten, samt argumenterade utifrån detta ställningstagande - men det ansåg inte svenskläraren, en viss läroverksadjunkt vid namn Starfelt. Men - vi hade begåvats med en mycket duktig målare vid namn Stig Rosell som teckningslärare. Jag tror det var han som först lärde mej komposition och perspektiv. Ett par saker jag gjort medfördes till skolan och Stig gav ett gott vitsord. Mina föräldrar anade kanske en blivande Rembrandt och tog med några tavlor till påseende inför museiintendenten, dåvarande Manne Hofrén. Jag var väl inte vidare förtjust över tilltaget och den gamle farbrorn, som jag minns honom, var heller inte speciellt imponerad. ”Han får väl fortsätta att måla”, var hans enda kommentar, sedan han betraktat alstren. Någon speciell konstskola har jag alltså inte bevistat, men väl slukat all litteratur i ämnet jag har kunnat komma över. Det kan gälla allt från konstnärsbiografier till mera praktiska saker som val av materiel och färgblandning.

Kritik, ja. Visst tar man intryck av den. Min mor tyckte att jag hade alldeles för mycket grönt i de tavlor jag målade första sommaren...men det var ju verkligen en grön sommar! Varför skulle jag förvanska naturen? Så kom de verkliga proffsen. Och visst lyssnade man på visdomen och ändrade på en del saker - allt i enlighet med de avgivna kommentarerna:

a)den svarta tuben rördes inte mer

b)dukarna behövde inte med nödvändighet vara så våldsamt stora, jag började måla även i mindre format.

Något som konstnärerna inte påverkade mej i var t ex penselval och färgblandning - finskt ritkol tyckte jag var onödigt - krapplacken blev en favoritfärg som jag mixade det mesta med - inte heller kände jag mej speciellt påverkad vad gäller skiss, planering och den ordning i vilken färgerna bör appliceras på duken. Häri frångick jag mångas mönster och fann till slut att det blev bättre om de mörkare nyanserna lades på först och de ljusare sedan. Tavlorna fick mera liv på detta sätt, blev inte så platta och intetsägande.

Jag var väldigt noga med motivval, det kunde ta en halv dag innan jag var nöjd med något. Själva målandet var sedan över mestadels på en timme eller mindre. Jag bör nog därför närmast betraktas som impressionist och har alltid beundrat franska impressionister som t ex Cézanne och Monet. En annan stor konstnär jag alltid beundrat är den brittiske 1700-talsmålaren William Turner, vilkens laseringsteknik dock verkar aningen komplicerad och tidsödande. Men för resultatet är det bara att lyfta på hatten; konstverken är oslagbara. Och visst måste man få ha höga ideal!

Business? Jag har aldrig målat för pengar, men trots detta är några verk ledsamt nog avyttrade och finns ute i bygderna; några på Öland, någon i Skåne, några borde finnas i Göteborgstrakten, några i Linköpingstrakten, någon i Södermanland samt någon i Uppland. Finns det intresse, skall jag efterforska dem och söka visa dem eller några på någon ytterligare sida.

Välkommen att titta på min lilla utställning nu! Vernissagen är gratis! Klicka här! Håll till godo! Och glöm inte en krumelur i gästboken sedan!

Göran